Liberalerna har tappat kompassen

Efterlysning: Liberalerna på Gotland har tappat sin kompass.

På torsdagen kom beskedet att L väljer att hoppa av som medarrangörer av minnesceremonin över Kristallnatten som arrangeras i Visby. 

Överraskande är bara förnamnet. Genom att skicka ut ett pressmeddelande på det sätt man gör, och med andra ord markera MOT ceremonin, är exempellöst.
Kristallnatten blev plötsligt parti- eller blockpolitik på något vrickat sätt.

Liberalerna vill på detta helt missriktade sätt lyfta kommunismens brott mot mänskligheten under 30-talet. Den specifika anledningen till bojkotten formuleras i pressmeddelandet:

"Förbundets ställningstagande baseras på att det gemensamma uttalande som skall läsas upp helt bortser från 1930-talets stora brott mot mänskligheten som begicks i det kommunistiska Sovjetunionen, då åtskilliga miljoner oliktänkande mördades, och ännu fler fängslades, deporterades och torterades".

Det ingen som förnekar det Stalin gjorde. Men Kristallnatten handlar inte om den saken. Det är en manifestation mot nazism i alla dess former. Vad Liberalerna åstadkommer med detta är oklart, men inte blir det något gott i alla fall.

Att på detta sätt relativisera nazismens brott bara för att man inte samtidigt uppmärksammar andra brott mot mänskligheten är minst sagt bekymrande.

Agerandet av den gotländska styrelsen (som tydligen mangrant står bakom beslutet) kritiseras inte helt oväntat från många håll. Den fränaste kritiken kommer från det egna ungdomsförbundet:

"Jag skäms över att vi står på samma sida som SD i det här, det är ju sådan retorik man brukar höra från högertroll", säger Anna Hallbom, Liberala ungdomsförbundet.

Det finns väldigt många exempel på mänsklighetens grymheter, fruktansvärda övergrepp som genomförts över hela världen. Dessa ska inte förminskas eller glömmas bort.

Men Liberalerna förminskar faktiskt nazismens systematiska och industriella utrotande av judar genom sitt agerande.

Om någon hittar den försvunna kompassen, hör gärna av er så att vi kan hjälpa de vilsna liberalerna hem igen.

Jag bröt ihop och gick hem

En vecka drygt nu utan socker och kolhydrater.

Det har fått effekter som jag inte kunde förutse. Jag visste nånstans innerst inne att jag var sockerberoende, som de allra flesta.

Men jag hade inte fattat hur svårt det är att sluta. Det närmaste jag kommer är att likna det vid den gången jag försökte sluta snusa.

Fast det var i och för sig tio resor värre, ska erkännas. det höll i nio dagar, och om det äventyret kan ni läsa HÄR (länk).

Men jag har haft ganska svåra abstinensbesvär. Jag har blivit otålig och irriterad och jobbig. Jag har mått dåligt, fått huvudvärk och blivit omotiverat törstig.

Dessutom deprimerad av att sitta och kolla film med kidsen och inte få äta av deras popcorn.

Men tydligast är att jag har precis noll uthållighet.

Jag är i ganska bra form för att vara jag just nu, springer milen med lätthet under 50 minuter och har känt mig ganska stark.

I söndags tänkte jag testa milen igen, för första gången sedan det här kolhydratexperimentet inleddes.

Och jag tog slut. Totalt. Efter sex kilometer.

Jag fattade inte vad som hände. Efter tre kilometer började jag mathallicunera, hamburgare flög förbi och det låg chokladkakor i buskarna.

Efter fem kilometer var jag gråtfärdig. Efter sex tänkte jag att nä nu skiter jag i det här och tog upp telefonen för att hitta närmaste genväg tillbaka till Svaidestugan.

Ett sånt nederlag.

Men så i går, måndag, hände något märkligt. Klockan tio på förmiddagen brukar jag vara helt knollrig av hunger och går och nallar bjudgodis i repan. Men plötsligt känner jag inget sug längre. När det är lunchdags klockan tolv är jag egentligen inte så hungrig, men äter ändå.

Det här är mycket besynnerligt.

Knappt tre veckor kvar nu. Ska bli kul att se om jag orkar springa en mil snart igen när min kropp ställt om sig från att gå på snabba kolhydrater till långsamt fett.

Nån viktnedgång har jag dock inte märkt. Men det är som sagt inte målet.

LÄS OCKSÅ: Jag är en slarver och en syndare, men tillfreds ändå

En helt osockrad utmaning

Just nu snurrar det i huvudet. Jag mår inte bra.

Trots både snus och kaffe och en stadig frukost är det som att hjärnan liksom fyrtaktar (den som haft en dåligt inställd Crescent Compakt fattar...). Det stämmer inte, helt enkelt.

Vadan detta då då?

Jo jag gjorde misstaget att läsa en artikel i det utmärkta magasinet Filter om kolhydrater i söndags. Om hur de påverkar kroppen. Om hur man på sikt mår bättre utan. Jag är inte den som brukar hoppa på olika hälsoråd, och jag har fnyst åt dieter av alla de slag.

Ändå bestämde jag mig för att prova, som ett experiment. Jag stryker sockret, potatisen, pastan, majsen. Och allt annat jag kommer på som innehåller kolhydrater. Frukosten med fil, banan och flingor är utbytt till ägg, avocado och keso, till exempel.

Märk väl att jag inte gör det här för att gå ned i vikt, jag har bara kanske fyra trivselkilon extra. Jag vill bara kolla hur jag kommer må, prestera och sova.

Lägesrapporten nu dag fyra (av den utlovade fyraveckorsperioden) är: Jag mår för jävligt.

Jag kunde inte föreställa mig att det skulle påverka mig så hårt att lägga om kosten. Jag formligen vräker i mig mat, men ändå är det inte tillräckligt.

Nu hör det till saken att jag var (är) en storkonsument av kolhydrater och socker. Mycket godis. Massor av chips. En hel del öl. Potatis och pasta varje dag. Jag är inte en särskilt sund matmänniska egentligen, jag gillar goda saker och har inte sett någon anledning att hålla igen.

Var det här kommer sluta vet jag inte. Jag är inte heller känd för att ha någon vidare karaktär när det gäller att motstå frestelser. När jag slutade snusa höll det nio dagar.

Dessutom är det svindyrt att inte äta kolhydrater, märker jag. Det är ett inte särskilt oväntat men likafullt ovälkommet faktum.

Jag återkommer med rapporter om hur det går. Och har ni inte läst senaste Filter, gör det.

 

Jag skäms för hela manligheten

Jag dristade mig till att bli upprörd över att tusentals människor i en fotbollsklack skanderade ”låt han dö” när en motståndarspelare skadade sig allvarligt i en match på söndagen.

Jag reagerade i affekt. Jag skrev, ungefär, att vi borde strypa alla bidrag till manlig elitlagidrott eftersom det gång efter annan går åt skogen så fort män samlas runt en fotbollsplan för att titta på andra män spela boll.

Det är lite som att sticka huvudet i ett getingbo, för anhängare av det ena eller andra laget går i omedelbar försvarsställning, likt igelkottar, och börjar prata bort problemen med att klubbarna visst har en fin verksamhet och man jobbar med integration och det är ju en ”liten minoritet” som förstör för alla andra och den kommer man minsann inte åt.

Nej. Man vill inte komma åt den heller, uppenbarligen, eftersom dessa saker händer hela tiden. Någon får en bengal i ansiktet. Någon dör. Någon blir skrämd från vettet i en tunnelbanevagn och någons barn får höra vuxna män skandera horahorahora och gråter när polisen inte vågar öppna dörrarna.

Jag tog debatten, jag försvarade mina åsikter om att jag inte har lust att vara med och sponsra det här genom mina skattepengar.

Men så läste jag Anna Mannheimers krönika i Göteborgs-Posten. Och så läste jag på Helagotland.se om överfallsvåldtäkten i Visby.

Och sakta började jag inse att jag kanske har fel ändå, på sätt och vis. Om fotbollen alltså. För det här är inte ett fotbollsproblem, även om det blir väldigt tydligt för alla att se när apor i flock beter sig som apor i flock.

Om man lyfter frågan några nivåer inser vi att det här är ett mansproblem. För, som Mannheimer skriver, det är alltid män. Som slår och våldtar och skriker horahorahora och ”låt han dö”.

Inget invandrarproblem. Inget klassproblem. Inget fotbollsproblem. Däremot ett strukturellt problem där en liten minoritet förstör för majoriteten. Aporna släpar, för att vara tydlig, mitt kön i smutsen.

Jag har tagit den här debatten också förut, jag har försvarat mig och vägrat gå med på att dras över samma luskam som alla andra män eftersom jag varken slår eller våldtar eller skriker horahorahora.

För det gör jag inte. Jag uppför mig. Precis som det stora antalet fotbollssupportrar som inte skrek ”låt han dö” utan istället applåderade när ambulansen körde ut.

Vill jag bestraffa de som skötte sig vill jag, med det här resonemanget, även bestraffa mig själv eftersom jag är man. Och det vill jag inte.

Det är nu jag lite snyggt skulle rundat av den här bloggen med en lösning, tjusigt paketerad i oantastliga resonemang. Ledsen att göra er besvikna, men jag har ingen sådan.

Jag har bara en kollektiv skuld att bära över att det alltid är mitt kön som ställer till jävelskap. Jag skäms å AIK:s vägnar. Å fotbollens. Jag skäms för hela manligheten.

Arenan är inte en sporthall!

 

För några veckor sedan bestämde vi på Helagotland.se att vi hädanefter inte kallar ICA Maxi Arena för något annat än just en arena. Sporthall för tankarna till en plåtlada i 70-talsmodell, med ribbstolar och plastgolv med ett spindelnät av linjer.

Kaffe i plastmugg och varmkorv. Sprucket ljud i dammiga Jamo-högtalare från 80-talet.

Men arenan på Visborg är något annat.

Främst är det tre saker som göra att den i min värld faktiskt kvalificerar sig till en arena.

1) Jumbotronen. Så coolt det kommer att bli. Och vilka möjligheter för lagen att kunna göra snygga och publika arrangemang.

2) Restaurangen. Med fullständiga rättigheter.

3) VIP-logerna. Snygga och proffsiga.

I en sporthall finns inga av de här sakerna, och den nya arenan är verkligen ljusår från gamla Södervärnshallen. I helgen är det stor invigning, och tre av våra representationslag satsar hårt på sina evenemang.

Hårdast av alla faktiskt Visby Ladies som annars inte gjort sig kända för storslagna kringarrangemang. Med bästa tiden, fredag kväll, har man gått all in med kända artister och husband.

Nu kommer det förvisso att kosta en hel del pengar, ska man knata dit med familjen och en biljett kostar 195 i förköp blir det mycket pengar, men jag hoppas att det här experimentet ändå faller väl ut. Friskt vågat, hälften vunnet heter det ju.

Dock, samma kväll har även Visby Roma hemmapremiär i ishallen. Förvisso mot bottengänget Tierp som man ska slå med 10-0, men ändå.

Visby Ladies ska ändå, sett till satsningen, vinna helgens publikfajt mellan representationslagen. Endre har också ett bra läge med lördag kväll i arenan, medan Visby IBK drog nitlotten och hoppas att folk inte är för bakfulla och sportmätta på söndagseftermiddagen.

I sammanhanget kan jag påminna om hur det var förra säsongen i Södervärnshallen.

Visby IBK hade högst snitt med 550 personer, Endre på andra plats med 411 och Visby Ladies ohjälpligt sist med 280.

När vi summerar säsongen 2015-16 kommer alla tre ha avsevärt högre siffror att visa, det är jag övertygad om. Och det är arenans förtjänst.

Nu ska bara Region Gotland lära sig att sluta kommunicera ”sporthall” i sina beslut och pressutskick också…

 

 

MP och SD roligast på fullmäktige

Att låta Spendrups investera 100 miljoner i ett nytt bryggeri i Visby hamn är naturligtvis helt rätt beslut.

De som sade nej till att sälja den gamla hamnterminalen är de som vanligtvis brukar säga nej till saker, det vill säga SD, V, MP och Fi.

Jag följde med stort intresse debatten i fullmäktige och kunde inte låta bli att förundras över några saker.

Att SD:s Kaj Lundmark ens gick upp i talarstolen får anses vara något unikt. SD lokalt har ju annars gått helt under radarn och snarast profilerat sig som ett parti som inte tycker något om något. Förutom om invandring och flyktingar då.

Men nu, nu skulle Lundmark tycka till och det blev stor komik av alltihop. Han raljerade över att Gotlands Bryggeri faktiskt brygger nästan allt öl i Grängesberg, och att det skulle vara en anledning till att de inte borde få köpa.

Ja... alltså. Vad ska man säga? Hela tanken med att bygga ett nytt bryggeri är ju att det öl som marknadsförs som gotländskt också ska bryggas här?

Moderaten Simon Härenstam kunde inte hålla sig från att kommentera detta på Facebook efter mötet:

"Kaj från SD känner i dagens regionfullmäktige sig lurad eftersom Norrlands Guld inte tillverkas i Norrland.

Jag vill inte göra honom ledsen men måste ändå berätta att chokladen Geisha inte görs i Japan och wienerbröd görs inte i Österrike..."

Det var också intressant att höra vad Miljöpartiet tror attraherar turister. Ett bryggeri med showroom och servering på bästa läget i Visby gör det inte, enligt dem. Däremot tror man stenhårt på att Ojnareskogen kommer locka tusentals besökare och även leda till fasta jobb. Det här noterar även Eva Bofride i dagens välskrivna ledare i GT.

Noterbart också att Miljöpartiet talade EMOT att sanera den förgiftade marken. För dem är miljöfrågor alltså något ytterst selektivt och som man kan använda lite hursomhelst för att få igenom sin vilja. Ibland måste det saneras eller stoppas eller göras Natura 2000-områden. Ibland inte. 

Det är svårt det där med politik.

 

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar