Min naiva önskan inför 2020

I höstas gjorde jag ett sånt där personlighetstest. Det finns massor av olika, men syftet är att man ska få reda på hur man är, svart på vitt. Det är lite jobbigt att göra sånt tycker jag, men samtidigt intressant.

Det visade sig att jag nog känner mig själv rätt så bra, men att få se det i skrift blir ändå en annan sak. Nu är det tänkt att jag ska jobba på det som inte var så bra, och förhoppningsvis bli en bättre människa där nånstans på andra sidan. Det kan väl inte skada att försöka tänker jag. 

Jag brukar sällan lova något inför nyår, förutom det stående löftet att alltid kasta dåliga pennor omedelbart istället för att lägga tillbaka dem så att jag måste bli förbannad en gång till nästa gång jag ska försöka skriva nåt.

Och det här är inget nyårslöfte egentligen eftersom jag formulerade det för mig själv för över en månad sedan. Men jag kan göra det igen, för bra saker förtjänar att upprepas.

Jag tänker mig min sinnesstämning ungefär som en ratt på en spis modell äldre. Och om jag aktivt väljer att vrida upp den genom mitt sätt att vara måste den allmänna temperaturen i och omkring mig höjas. Åtminstone i teorin. Det handlar om så enkla och små saker som att när någon frågar hur min dag varit så ska jag anstränga mig för att komma på något bra att säga först. Innan jag börjar gnälla över allt som gått fel.

Det är alldeles för lätt att fokusera på det negativa, att jag är trött, att saker inte gått min väg, att någon sagt något taskigt eller ogenomtänkt. Och om jag börjar med att gnälla vrids den där ratten åt fel håll.

Vilka självklarheter han skriver, tänker ni. Och om det verkligen är självklart för er så är jag ärligt glad för er skull. Men jag tror att de allra flesta behöver ett slags trick för att lyfta det som trots allt varit bra över det som varit dåligt.

Även en riktig skitdag har innehållit bra saker. Kanske inte så många, men något.

Deprimerad kan man bli ändå utan att aktivt hjälpa sig själv på traven tänker jag. Det är bara att ge sig ut på internet en liten stund så börjar man treva efter revolvern. (Det var bildligt menat. Jag har ingen revolver, bäst att tillägga i dessa tider då allt tas bokstavligt...)

Vi släckte kommentarsfunktionen på Helagotland.se för några år sedan eftersom folk inte kunde uppföra sig. Då var det många som tyckte att vi skulle använda oss av Facebook i tron att om folk bara tvingas skriva med eget namn så kommer det bli en nyanserad debatt.

Att konstatera att det inte riktigt blivit så är en underdrift. Sällan har det hatats och hånats och skrivits fler elaka saker än nu, helt öppet och överallt på sociala medier.

Fullständigt utan filter vräker människor ur sig allehanda vidrigheter som de aldrig någonsin (hoppas jag) skulle våga säga ansikte mot ansikte med den de utsätter för sitt hat.

Vi delar våra artiklar på vår Facebooksida, och vi vill gärna ha en diskussion och åsikter kring det vi skriver. men ibland tvingas vi plocka bort inlägg eftersom diskussionen fullständigt spårar ur.

Nu senast var det en artikel om att Region Gotland vill införa en teststräcka i Visby där man ska prova olika typer av grus och även salt för att komma tillrätta med de stora och välkända problemen med dålig luft.

Med tanke på att Region Gotland sysselsätter större delen av Gotlands arbetsföra befolkning med sina nästan 7000 anställda baxnar jag över hur många som skriver elakheter. Rimligtvis borde alla gotlänningar känna någon eller några som är anställda i regionen? Förstår man inte då att det är lite korkat att dra alla regionanställda över en kam och vräka ur sig dumheter?

Till saken hör att de flesta som skriver hat inte ens bemödat sig med att läsa artikeln i fråga och således inte har en aning om vad det är de kommenterar.

Som sagt. Deprimerad kan man bli utan att själv hjälpa till. 

En önskan inför 2020, en naiv önskan förvisso men ändå en önskan, det är att vi alla kan hjälpas åt att vrida upp den där ratten jag nämnde. Bara lite. Genom att säga något snällt. Genom att andas innan vi skriver något i affekt. Genom att försöka förstå att det sitter människor, riktiga människor, någonstans på andra sidan som tar emot det som skrivs och som påverkas av det.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det behöver inte vara svårare än så.

Gott nytt år allihop!

 

PS. Vill ni bli glada ska ni läsa vår nya e-tidning Helg Extra (länk)! En jättefin intervju med träningsgurun Elin Hellström som alltid sprider positiv energi. En intervju med Ainbusk-Bittis om hennes nya spännande satsning. Och så får ni dessutom en sås-skola med min chef Johan Mattisson. Bara en sån sak.

En uppvisning i medmänsklighet

Migrationsverket öser beröm över gotlänningarna efter den första flyktingvågen.

Jag förstår det. För det jag ser är en uppvisning i medmänsklighet.

Människor som oombedda anstränger sig för att ta emot de som flytt från krig och våld, som samlar in kläder och förnödenheter, som finns där som stöd och hjälp.

Det här är naturligtvis avgörande på fler än ett sätt. Det är avgörande för de som kommer att någon bryr sig om dem. Att bara sätta dem i en förläggning någonstans bortom bergen bakom skogen och tycka att det är klart är knappast någon hjälp.

Avgörande för Gotland på lång sikt, att vi kan få några av dessa människor att stanna kvar, bosätta sig här och på så vis hjälpa vårt samhälle till en bättre morgondag.

Avgörande för oss som gotlänningar att vi kan se varandra i ögonen och känna stolthet över att vi gjord vad vi kunnat.

Men det akuta problemet är en sak, det har vi visat att vi hanterar. Det finns tak över huvudet, det finns människor som osjälviskt hjälper.

Men det är en dag i morgon också, och för den finns ingen plan. Helagotland.se skriver i dag om ersättningen som betalas ut till de semesterbyar som tillfälligt gjorts om till asylboenden. Det är inga fantasisummor, 200 kronor om dagen.

Därför har avtalen med Migrationsverket skrivits till våren, för det är då säsongen börjar för det här företagarna som tjänar sitt dagliga levebröd att hyra ut till turister. Då för helt andra summor än 200 kronor per skalle.

Det här förstår man så klart. Men det är ändå bekymmersamt, för var ska dessa människor ta vägen då?

Det är en fråga som Migrationsverket brottas med, och i dag finns inget bra svar på den frågan. 

Tills dess får vi gotlänningar göra det vi är bra på. Fortsätta vara medmänskliga, omtänksamma och ansvarsfulla.

Därför måste vi öppna våra hjärtan

De kom i natt, efter veckor och i vissa fall år på flykt.

Med sina saker i plastkassar, med fådda kläder i höststormen. Där var de som rest ensamma, där var familjer och små barn.

Jag tittar på bilderna och undrar vad de har varit med om. Vilka saker de har sett. Vedermödorna.

Främst är det barnen jag tittar på, och jag ser mina döttrar i dem. Jag ser deras pappor som försöker hålla trygga armar om dem, papporna som vill vara deras trygghet i allt det nya som de inte förstår.

Jag ser mig själv i dem också, försöker tänka mig in i deras situation. Hur hade jag gjort, om det var min stad som bombats sönder, min framtid som stod på spel?

Jag hade gjort vad som krävdes. Allt som krävdes. Så klart. Att vara förälder är universellt. Att kämpa för sitt liv är universellt. Vi människor gör vad vi måste, helt enkelt.

Egentligen är det självklart, kan man tycka. Även för oss som har hus och hem och ett fint land att bo i som inte har varit i krig på hundratals år. Självklart att vi ska hjälpa de som inget har. Vi är alla världsmedborgare.

Men riktigt så enkelt är det inte för alla. Rädslan finns överallt, även hos oss. Man kan se den i kommentarsfälten, man kan läsa om den på hatsajterna. Man kan se den i opinionsundersökningarna där SD går stadigt framåt.

Det må ta emot, men man måste ha respekt för den rädslan också. Och man måste bemöta den med resonemang och med tålamod. Det är inte lätt, tonläget i den här debatten är så högt att man inte hör vad som sägs emellanåt. Det skriks åt båda håll.

Argumenten mot är kända. Det finns inga pengar, inga jobb, inga bostäder och vid Sveriges gränser införs nu gränskontroller. Kristdemokraterna vill införa "transitzoner", ett ord som låter så extremt otrevligt att man knappt tror att det finns.

Och det här kan man lyssna på, och förstå på sätt och vis vari rädslan ligger. Vi som bor här får det sämre än vi hade det innan. 

Men å andra sidan, vi hade det väldigt bra. Och vi har det fortfarande så oändligt mycket bättre än de som bär sina saker i plastkassar utan hem att återvända till.

Alternativet kan inte finnas, att vi stänger om oss med en sköt dig själv och skit i andra-mentalitet. För vad finns kvar av oss då? Kan vi se oss i spegeln efter det? Kan vi leva med oss själva i vetskapen att vi inte gjorde allt vi kunde för de här människorna?

Jag tittar på bilderna och jag ser mig själv bland fäderna som försöker skydda sina familjer. Ser mina döttrar. 

Vi gör vad vi måste. 

Och vi gör vad vi kan. 

Välkomna till Gotland. Jag hoppas att ni ska finna frid, och att ni kan få sova om nätterna.

Grillchips är en grym frukost

Sådärja. Fyra veckor nästan utan kolhydrater till ända.

Jag har mer eller mindre lovat att rapportera hur det här experimentet har avlöpt.

Svaret är: Inte särskilt bra.

Det är nämligen så här govänner, om ni inte redan visste det, att kolhydrater och socker är roligt. Att äta mat utan är tråkigt. Det går inte att sammanfatta på ett enklare sätt än så, och då kan kostmänniskorna säga vad de vill.

Däremot kan man ägna en tanke åt hur mycket socker man stoppar i sig, och jag är säker på att jag kommer dra ned på den konsumtionen. Det blir mindre godis framöver. Och kanske inte chips framför tv:n var och varannan kväll.

Men i lördags när jag vaknade efter att ha firat av kollegan Dage (vi firade ordentligt och sent och ja ni fattar att jag kanske inte var så på topp på förmiddagen) då bestod frukosten av en påse grillchips med tillhörande dip och en iskall cola.

Inte så lchf, men mycket svårslaget.

Det finns ingen keso- och avokadoröra i världen som kan toppa det.

 

Jag älskar kolhydrater

Vecka tre utan kolhydrater. Det är märkligt att ett liv som kostar så mycket kan kännas så fattigt.

När jag lägger av med det här är det enbart på grund av tristess.

Hur kan man tycka att tillvaron är kul utan öl och ostbågar och choklad?

Eller bara en så enkel sak som min mellanfil med skivad banan och flingor till frukost. Hatar avokado och keso och ägg.

Men jag knegar på, och det går ganska bra trots allt tycker jag.

På den positiva sidan hamnar definitivt att jag är jämnare i blodsockret. Inga dippar på förmiddagarna, ingen matkoma efter lunchen.

Sen har vi fler positiva saker. Många fler. Eh...

Det finns säkert något mer positivt, men jag kommer inte på något på rak arm.

Negativa saker är desto lättare att hitta.

Förutom att det är dyrt som fan att inte äta kolhydrater och att jag saknar en hel del goda saker så saknar jag ännu mer min uthållighet. Jag är svag som en sjögurka.

Lyckades ta mig runt en mil i helgen utan att bryta ihop, och det är ju ett framsteg mot förra veckans haveri när jag fick gå hem med gråten i halsen.

Men jag har ingen kraft, ingen explosivitet. Jag har kört några pass på gymmet och det är snudd på pinsamt. CRX och Bur kallas passen, och det är modernt och tufft gymspråk för cirkelträning. Har orkat lyfta lika mycket som jag gjorde som tioåring.

 

Målet är inte att gå ned i vikt, som sagt, och tur är väl det för då hade jag varit helt knäckt. 79,7 stod vågen på förrförra måndagen, nu 79,1. Det är i princip ett toabesök som skiljer. Ett fiasko ur den synvinkeln.

Lever jag då som en asket? Nej, det gör jag väl inte. Bless me father for I have sinned.

Vi hade lagfest i helgen med fotbollen och då rådde undantagstillstånd. Det blev en hel del många öl.

Jag har även druckit whisky. Jag har ätit ett (1) pommes frites. Men annars har jag nog varit duktig.

 

Jag har aldrig varit en kostmänniska, så detta är helt nytt för mig. Jag har ätit det som jag varit sugen på, och det har funkat bra eftersom jag gjort av med med kalorier än jag stoppat i mig.

Men kostmänniskor är speciella. De är lite som fotbollsfans. Lättkränkta och allvetande. Jag har hamnat i diverse märkliga diskussioner där jag tvingats försvara det här experimentet mot kostmänniskor med ytterst bestämda åsikter om ditten och datten.

Jag kan inte försvara någonting. Det här är ett experiment. Jag vet inte vad som är rätt.

Av allt att döma är low carb skit, om ni frågar mig. Några andra dieter vet jag inget om och bryr mig inte det minsta faktiskt.

Men jag ska hålla ut mina fyra veckor, jag hinner ändra mig. Det hinner också bli fred på jorden och jag hinner även vinna drömvinsten på lotto.

Men det är inte omöjligt.

Återkommer i ärendet.

 

Till sist. Apropå gym. Jag har varit på väldigt många såna, Men Form City liknar faktiskt inget annat jag sett. Extremt snyggt får jag säga. Som en grotta. Fast stylish. Mycket imponerad av allt utom musiken.

Gymmusik är fruktansvärd generellt förvisso, så det får jag kanske ha överseende med.

Nu skulle ändå jag vilja påstå att inredningen är mer hårdrock än nåt annat, så kanske skulle man låta Palten välja musiken också och inte bara måla snyggt på väggarna?

Jag bröt ihop och gick hem

En vecka drygt nu utan socker och kolhydrater.

Det har fått effekter som jag inte kunde förutse. Jag visste nånstans innerst inne att jag var sockerberoende, som de allra flesta.

Men jag hade inte fattat hur svårt det är att sluta. Det närmaste jag kommer är att likna det vid den gången jag försökte sluta snusa.

Fast det var i och för sig tio resor värre, ska erkännas. det höll i nio dagar, och om det äventyret kan ni läsa HÄR (länk).

Men jag har haft ganska svåra abstinensbesvär. Jag har blivit otålig och irriterad och jobbig. Jag har mått dåligt, fått huvudvärk och blivit omotiverat törstig.

Dessutom deprimerad av att sitta och kolla film med kidsen och inte få äta av deras popcorn.

Men tydligast är att jag har precis noll uthållighet.

Jag är i ganska bra form för att vara jag just nu, springer milen med lätthet under 50 minuter och har känt mig ganska stark.

I söndags tänkte jag testa milen igen, för första gången sedan det här kolhydratexperimentet inleddes.

Och jag tog slut. Totalt. Efter sex kilometer.

Jag fattade inte vad som hände. Efter tre kilometer började jag mathallicunera, hamburgare flög förbi och det låg chokladkakor i buskarna.

Efter fem kilometer var jag gråtfärdig. Efter sex tänkte jag att nä nu skiter jag i det här och tog upp telefonen för att hitta närmaste genväg tillbaka till Svaidestugan.

Ett sånt nederlag.

Men så i går, måndag, hände något märkligt. Klockan tio på förmiddagen brukar jag vara helt knollrig av hunger och går och nallar bjudgodis i repan. Men plötsligt känner jag inget sug längre. När det är lunchdags klockan tolv är jag egentligen inte så hungrig, men äter ändå.

Det här är mycket besynnerligt.

Knappt tre veckor kvar nu. Ska bli kul att se om jag orkar springa en mil snart igen när min kropp ställt om sig från att gå på snabba kolhydrater till långsamt fett.

Nån viktnedgång har jag dock inte märkt. Men det är som sagt inte målet.

LÄS OCKSÅ: Jag är en slarver och en syndare, men tillfreds ändå

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggar