Det var 1980-tal och Augusto Pinochet styrde med järnhand över diktaturen Chile. På den tiden var det stor efterfrågan på chilenska adoptivbarn och Sverige var ett av de största mottagarländerna mellan 70- och 90-talet när 2 177 chilenska barn fick nya familjer i Sverige. Ett av alla de tusentals barn som adopterades var Teresa Louisa Rojas – eller Tessa Lindberg som fler känner henne som. Den 27 september 1984 föddes hon i Chiles huvudstad Santiago. Hennes biologiska mamma hade tagit hjälp av vad hon trodde var en organisation som sade sig hjälpa ensamstående mammor med utbildning och stöd. I själva verket var allt iscensatt av personer som förmedlade illegala adoptioner.

– Jag föddes på ett sjukhus som inte finns i dag och jag förlöstes av en läkare som inte var behörig, säger Tessa Lindberg, i dag 34 år gammal.

Tessas mamma fick aldrig någon hjälp. Istället blev hennes dotter kidnappad, blott en halv dag gammal.

Artikelbild

| Tessa var bara en halv dag gammal när hon kidnappades av sin morbror.

– När min mamma skulle vila förde min morbror bort mig. När hon vaknade var jag försvunnen, säger Tessa och poängterar att hennes morbror senare har erkänt att han sålde henne.

Förtvivlad sökte hennes mamma svar om vad som hade hänt, men hon hade ingenstans att vända sig.

– Eftersom landet var så korrupt kunde hon inte ta hjälp av polisen, berättar Tessa.

Även den domstol som hjälpte Tessas svenska föräldrar med adoptionen hade, vad hon förstår, iscensatts.

Artikelbild

| Tessa har en stor familj i Chile. Här är hennes två år yngre lillasyster Paz tillsammans med deras kusin Maira.

– Ingenting var på riktigt, säger hon.

Tessa är dock noga med att poängtera att hennes svenska föräldrar varit övertygade om att allt hade gått rätt till.

– De har sparat vartenda papper. De har en hel pärm med namn på de som varit inblandade.

Ändå har Tessa alltid känt att det varit något som inte stämmer.

– Det känns som ett svek mot mina svenska föräldrar, som att jag inte är tacksam. Men det handlar inte om det, det är bara att min adoption aldrig känts rätt.

När Tessa granskade sitt chilenska run-nummer, som är en slags id-handling, såg hon att hon inte var skriven i samma region som sin mamma. Hon tog då hjälp av den ideella organisationen Nos buscamos (Vi letar efter varandra), som kunde se att Tessa var skriven på en adress som tillhörde en av de inblandade socialarbetarna.

– Hon hade över 400 barn skrivna på sin adress, berättar Tessa.

Hon fick även veta att hon fortfarande är registrerad som medborgare i Chile.

– Enligt dem har jag aldrig lämnat landet. Jag har två identiteter.

Med hjälp av Nos buscamos kunde Tessa till slut lokalisera sin biologiska mamma i Tomé i södra Chile.

För en dryg månad sedan fick Tessa för första gången, sedan den dagen hon föddes, se sin mamma genom ett videosamtal.

– I mitt huvud har mamma alltid varit 20 år. Så när vi ringde upp varandra och jag såg en 54-årig kvinna kändes det märkligt, och jag tyckte inte att vi var så lika, berättar Tessa.

Men när hon sedan fick se sin två år yngre syster såg hon flera likheter.

– Det var så häftigt att se. Jag har alltid saknat att se någon som liknar mig, säger hon.

I december ska Tessa åka och hälsa på sin familj i Chile.

– Då ska jag åka hem. Jag har en stor familj, de är tio syskon på mammas sida, säger hon.

I efterhand har Tessa förstått att hennes biologiska mamma och syster tagit stor skada av familjens dramatiska öde.

– När min syster var liten fick hon inte gå ut och leka eller träffa kompisar efter skolan, eftersom min mamma var så rädd att hon också skulle försvinna. Så de har levt väldigt isolerat.

Det är med blandade känslor Tessa för samman pusselbitarna i sitt liv.

– På ett sätt känns det skönt att äntligen få veta vad som hänt och veta vem jag är. Men jag är arg, jättejättearg, skitförbannad, säger Tessa.

Hon riktar stark kritik mot Adoptionscentrum, som var den organisation i Sverige som förmedlade adoptionerna från Chile till Sverige mellan 70- och 90-talet.

– De har inte hjälpt till alls. De borde ha förstått att något var fel, de borde få stå till svars, säger Tessa.

Just nu pågår en omfattande brottsutredning i Chile gällande bortförande av barn och illegala adoptioner mellan 70- och 90-talet. I dagsläget ingår cirka 5 000 misstänkta fall, varav drygt 660 stycken rör Sverige – en siffra som förväntas öka.

Nyligen meddelade den ansvarige domaren Mario Carroza att de befarar att utredningen kan komma att växa till totalt 20 000 barn.

– Det är naturligtvis hemskt om det skulle visa sig att det har skett felaktigheter på den chilenska sidan. Men när vi tittar i våra akter och går igenom hur vi arbetade, har vi inte sett att några oegentligheter framkommit. Att vi har följt regler och lagar, och jobbat i den tidens kontext, det känner jag mig helt säker på, säger Kerstin Gedung, verksamhetschef på Adoptionscentrum, till Göteborgs-Posten.

Tessa hoppas nu kunna inspirera andra chilenska adoptivbarn som vill söka sina rötter, men hon poängterar att utomstående ska låta bli att gräva i adopterade personers bakgrund.

– Jag tycker inte man ska fråga personer om adoption om de inte tar upp det själv. Det är väldigt integritetskränkande. Många har blivit traumatiserade och mår dåligt, säger hon.

Efter att ha tittat i backspegeln i stora delar av sitt liv blickar nu Tessa framåt. Om åtta månader återförenas familjen Rojas efter 34 år.

– Jag har alltid velat ha en lillasyster. Nu har jag fått min lillasyster som jag tjatat om i hela mitt liv.