Runt om i världen högtidlighålls i dagarna minnet av Novemberpogromerna, de judeförföljelser i Nazi-Tyskland som kulminerade med den så kallade Kristallnatten, natten mellan 9 november och 10 november 1938.
Flera hundra judar dödades och tusentals misshandlades, 20 000-30 000 greps och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.
I diskussionen om Haimdagars specialnummer om nazismen på Gotland hörs nu åter påståenden om att gotlänningar inte visste vad som försiggick i Nazi-Tyskland.
Men det är inte sant. Att judarna i Nazi-Tyskland förföljdes var allmänt känt och även de gotländska lokaltidningarna skrev om detta.
Man visste men de flesta brydde sig inte och detta var ju även den officiella svenska politiken. Sverige liksom de flesta andra grannländer förde en mycket restriktiv flyktingpolitik och ingen ville ta ansvar för den ökande strömmen av judar som flydde från Nazi-Tyskland.
En lösning som diskuterades vid en konferens 1938 var att skicka judarna till något utomeuropeiskt land, exempelvis Madagaskar.
Dagens motsättningar mellan EU-länderna om migrationspolitiken påminner i otäckt hög grad om diskussionerna rörande de judiska flyktingarna på 30-talet.
