När jag läste om Cementas förhandlingar med mark- och miljödomstolen om utökade täkter för Cementa blev jag nyfiken på hur branschen är organiserad på Gotland och tog reda på mer. Det första som slår en när man granskar de tre stora bolagsgrupperna, i årsredovisningar och övriga dokument, är att alla är utlandsägda.
Cementa ingår i Heidelbergcement Group (Tyskland och USA). Den som tittar närmare på de enorma värden och vinster som deras systematiska våldtäkt (!) här på Gotland handlar om, kan inte låta bli att förvånas. De är en av Sveriges i särklass största naturförstörare, utan att betala för det.
De andra två utlandsägda bolagen, SMA Mineral (Holland) och Nordkalk med KPAB och Lhoist (Finland och Belgien), bidrar inte heller, varken till Gotland eller Sverige. Istället manipulerar de också sina koncernredovisningar för att undvika att betala skatt här.
Men själva ägandet är inte huvudproblemet. Snarare är det ekvationen av vad ”kalkpatronerna” ger och vad de tar. Varken medborgare eller natur på Gotland vinner på deras verksamhet här. Det kan till stor del bero på att Sveriges lagstiftning (miljöbalken) är så efterbliven mot övriga världen, något som gör det till en bokstavlig guldgruva för utlandsägda bolag att koncentrera sig på att hugga loss och frakta bort så mycket av Gotland så fort som möjligt, utan att ersätta oss för det. Nu verkar dom skynda på innan Sverige inför avgifter och ändrar villkor till vad som redan gäller i övriga Europa.
Tyvärr leder dessa brott även till en intensiv trafik med extremt tunga grusbilar, vanligen ekipage på över 24 m och 60 ton som dundrar fram på Gotlands småvägar. I övriga Europa är detta förbjudet sedan länge. Varför är det tillåtet enligt de lokala trafikföreskrifterna på Gotland? Hur stämmer det med klimatmål, ekoturism, ridning och skolresor på cykel? Gotland är en ö, helt omgiven av hav. Kalksten ska fraktas på båt.
Kalkpatroner passar på där lagen blundar
Kalkbrott och guldgruva på samma gång.
Foto: Tove Tikkanen Jönn