Hon har många bollar i luften, dokumentärfilmaren, författaren och speakerrösten Tina-Marie Qwiberg. Det märks inte minst när hon ska redogöra för hennes och Helen Rundgrens tidigare samarbeten.

– Ja, och så var det var den där. ”Äta jord” ... vänta. Vad heter den, den där masken? Jag är så fullsmetad i huvudet med projekt, säger Tina-Marie Qwiberg halvvägs in i den långa uppräkningen.

Senare i år har den tredje delen i hennes uppmärksammade dokumentärserie om det industriella jordbrukets avigsidor premiär i SVT. Men här och nu är hon aktuell med en mer lättsam historia.

Artikelbild

| Hur gick det till när igelkotten, rådjuret och spindlarna kom till ön? Tina-Marie Qwiberg rätar ut frågetecknen i sin nya bok.

”Pinnsvein & Makk” heter hennes och Helen Rundgrens senaste projekt, en bok som pedagogiskt går igenom när och hur djuren i vår fauna kom till Gotland.

– Det var Helen som kläckte idén: Varför inte göra en biologisk bok för barn om djuren på Gotland? Jag tyckte det var klockrent – jag var till och med lite sur för att jag inte kom på den själv först. Ö-läget har lett till att det finns speciella arter på ön, så ämnet är intressant. Dessutom tror jag att det är lättare för barn att ta till sig av kunskaperna om det finns en rolig berättelse, typ att den här arten liftade med en fågel, den där tog båten och så vidare, berättar Tina-Marie Qwiberg.

Att använda skojiga artnamn på gutamål är ett annat sätt att få medicinen att slinka ned. Således presenteras samtliga djur i boken med sina gutniska namn.

– Gutamålet är en del av vår folksjäl. Därför känns det lite beklämmande att unga inte kommer i kontakt med det i samma utsträckning i dag. Det är en av förhoppningar vi har: Att fler ska få chansen att bekanta sig med gutamålet. Den andra förhoppningen är att den här boken ska locka ut föräldrar och barn i Gotlands helt fantastiska jäkla natur. Jag menar, att sätta sig på en hällmark och titta på en Apollofjäril – det är f-n ett hallelujamoment.

I Guds ögon är skapelsens alla varelser lika mycket värda. Men en författare kan inte göra anspråk på att vara Gud, alltså måste frågan ställas:

Finns det någon art som hjärtat bultar lite extra för?

– Jag är mest fascinerad av frågetecknen. Hararna, till exempel – det har diskuterats flitigt hur de tog sig till ön. Samma med igelkottarna. Det var någon som förde hit dem, fast vi vet inte varför. Kanske fyllde de en funktion i det religiösa livet, men det är inget vi kan slå fast med säkerhet, säger Helen Rundgren.

Öns landskapsdjur väcker knappast något agg. Samma kan knappast sägas om rabbisarna, som så här års får mången odlares blod att koka.

– Willy Wöhler ville ha lite småvilt att jaga, så han tog in dem 1902. Han tänkte väl att de skulle hålla sig på hans tomt. Tre stycken var de då – och alla vet ju hur det ser ut i dag. Det är inte mycket variation i den genpoolen, säger Helen Rundgren.

– Jag har full förståelse för att så många är fientligt inställda till inplanterade arter som rabbisen och rådjuret. Det har varit en tid då vi tyckte att djur kunde flyttas runt hur som helst, och jag tror gudskelov att den tiden är över, att vi är klokare nu. Vi borde vara mer fokuserade på att ta hand om dem som redan finns på ön, istället för att ta in nya, tillägger Tina-Marie Qwiberg.

Om du för ett ögonblick lägger band på din klokhet: Vilken ny art skulle du vilja se på Gotland?

– Jag behöver två minuters betänketid och en snus för att svara på den frågan.

40 sekunder senare:

– ... Giraff! Tänk dig vad cool att se huvudet över de låga gotländska dvärgtallarna. Och då fick ju Gutamålsgillet också ett nytt djur att komma på något roligt namn på.