Efter att syskonen Hans-Christer, Lena och Peter Holmerts mamma Ellen flyttat till ett demensboende började de städa ur lägenheten i södra Visby. Hela tiden dyker det upp undangömda bilder av deras farfar, fotografen David Holmert, och nedtecknade historier som deras far Bengt Göran Holmert funnit i sina efterforskningar. Båda är bortgångna, men efter sig har de lämnat en kulturskatt, där en dramatisk del av Baltikum och Gotlands gemensamma historia skildras på ett närgånget sätt.

Farfadern David Holmert, som föddes 1890, skulle på 40-talet komma att dokumentera slutet på andra världskriget på ett ovärderligt sätt. Att han var både fotograf och militär gav honom obegränsad tillgång till platser, där ingen annan hade en kamera.

– Han kunde komma in i helt stängda områden. Det är fantastiska bilder som nog inte skulle gå att ta i dag, säger barnbarnet Hans-Christer Holmert.

Artikelbild

| Syskonen Lena och Hans-Christer Holmert vill förvalta kulturarvet som deras farfar David Holmert lämnade efter sig. Med sin kamera förevigade han baltflyktingarnas ankomst till Gotland. På bilden syns den lilla flickan Anne Jüris, som flydde med sin mamma och sitt syskon, och som senare flyttade till Kramfors där hon blev distriktssköterska.

30 000 människor flydde från Baltikum efter att de tre länderna ockuperats av Sovjetunionen, lett av Josef Stalin, och senare hamnade under tysk ockupation. En tredjedel av flyktingarna nådde den gotländska kusten och när de möttes av frivilliga fanns David Holmert där. Han förevigade de ofta enkla träbåtarnas ankomst, flyktingarnas sovplatser, deras läkarbesök och när gotlänningarna öppnade sina hem.

– Han tog ögonblicksbilder på människor. På den tiden fanns det inga reportrar som dokumenterade på samma sätt som i dag, säger Hans-Christer Holmert.

Lena Holmert är övertygad om att det var farfaderns starka intresse för andra människor som fick honom att stå där på strandkanten och fotografera de ansikten som han mötte.

– Han förstod nog aldrig vidden av det arbete han gjorde, säger hon.

Artikelbild

| Den livländska familjen Folmanis bodde i ett läger vid Arbetareföreningen på S:t Mikaels gränd i Visby tillsammans med cirka 150 andra flyktingar.

Varken hon eller hennes bröder hann träffa sin farfar David eftersom han gick bort redan -51, men syskonen känner ett stort ansvar för det arv som han lämnat efter sig. Med landsarkivet har de pratat om att göra fotosamlingen, som innehåller flera tusen bilder, tillgänglig för allmänheten och forskning; och helst digital. Bilderna känns viktiga.

– Det här ämnet är fortfarande aktuellt med tanke på vad som händer på Medelhavet, säger Lena Holmert, som tänker på alla de människor som dagligen hals över huvud flyr från naturkatastrofer och krig, precis som estländare, letter och litauer gjorde -44.

Artikelbild

| Visbylottorna och baltiska medhjälpare serverade stora mängder smörgåsar.

Den mycket farliga flykten på ungefär 170 kilometer gjordes i båtar, som ibland var på gränsen till sjödugliga. Samtidigt var havet fullt av både tyska och ryska fartyg. Om man syntes eller hördes var det lika med döden.

– Vi kan nog inte föreställa oss hur det var, säger Hans-Christer Holmert.

Artikelbild

| Resan var farofylld och när flyktingarna äntligen möttes av svenska båtar eller nådde land kunde de andas ut.

De har hört historier om en liten flicka som lades i en vattentank för att barnskriket inte skulle avslöja båten, men när locket öppnades hade barnet kvävts. Hon begravdes senare vid Hemse kyrka.

Många som sökte freden i Sverige hann aldrig fram och drabbades istället av ett tragiskt öde.

Artikelbild

| Bara det viktigaste kunde följa med när människorna snabbt fick ge sig av från sina hemländer.

– En mamma höll sitt barn såhär, säger Lena Holmert och kramar bröstkorgen för att visa.

– Men barnet hade frusit ihjäl och hon förstod inte det förrän båten var framme. Jag ryser bara jag tänker på det.

Artikelbild

Under sykonen Holmerts uppväxt fanns hela tiden berättelserna och bilderna närvarande, genom deras pappa Bengt-Göran Holmert.

David Holmerts son Bengt Göran kunde tala både tyska och engelska och som ung man hade han ofta användning för sina språkkunskaper. Han hjälpte pappan att kommunicera med de som han fotograferade.

Artikelbild

Bengt Göran, som var mycket historieintresserad, tog det som sin livsuppgift att förvalta bildskatten. 1999 gav han, tillsammans med Ellen, ut boken ”Gotland under beredskapsåren 1939-1945” där han samlat sina efterforskningar om människorna på faderns bilder samt vilken roll Gotland hade under andra världskriget. Boken innehåller också personliga texter skrivna av flyktingarna, vilka i några fall kom att bli hans vänner.

Bengt Göran intresserade sig för andra världskriget mer än de flesta andra och tillsammans med vänner reste han och frun Ellen Holmert till Tyskland flera gånger. Där såg de spåren efter kriget.

Artikelbild

| David Holmert under beredskapsåren.

– De såg eländet efter alla bombningar och jag tror att han såg farfars bilder annorlunda efter att han varit där, säger Hans-Christer Holmert.

Familjen drev en fotobutik på Adelsgatan 34, som David köpt, och när Bengt Göran hängt de gamla fotografierna i skyltfönstret kunde han lägga ytterligare pusselbitar.

– Någon gick förbi skyltfönstret och kände igen en person, sedan bara växte det. Han blev bara så engagerad i det hela, säger Hans-Christer Holmert.

Allt dokumenterades mycket noggrant och skrevs ner på lappar, men nu gäller det att hitta rätt i faderns system, förklarar han. Ledtrådar till bildernas historier hittas i böcker, urklipp och bland undanstoppade negativ och bilder. Det gör att sorteringen är en lång process som nu pågått i flera månader, men syskonen Holmert vill inte riskera att något viktigt går förlorat.

– Det dyker upp nya saker hela tiden. Det finns ännu ett förråd där uppe, säger Hans-Christer Holmert utan att veta vad som döljer sig på översta våningen.

På andra sidan Östersjön är kännedomen om David Holmerts bilder mycket större än vad den är på Gotland eller i Sverige, enligt Lena och Hans-Christer Holmert. Nyligen var de i Riga för att tillsammans med det lettiska presidentparet och det svenska kronprinsessparet visa en del av bilderna på nationalbiblioteket och Lettlands nationella konstmuseum. De gotländska bilderna visas i samband med landets officiella 100-års firande.

Vid ett tidigare Rigabesök träffade Lena Holmert en man som blev utlämnad av Sverige till Sovjetunionen i den kritiserade Baltutlämningen. Mannen hade hjälpt flera flyktingar att ta sig till Sverige och anlände själv med en av de sista båtarna som kom till Gotland. Men efter att han skickats tillbaka till Sovjetunionen deporterades han till Sibirien, där han var fast under lång tid.

– Han kramade om mig och tackade för allt som farfar hade gjort och att vi för detta vidare. Med tanke på vad han självt gått igenom kan du förstå att han tackade mig? Det var så starkt, säger hon.

Efter Baltutlämningen var det många av flyktingarna som var rädda och inte vågade stanna i Sverige. En stor del av dem flydde vidare till Kanada där de bosatte sig i Vancouver. Där finns det ett stort intresse för baltflyktingarnas historia.

– Vårt nästa steg är att försöka få till en utställning där och översätta pappas bok till engelska, avslutar Hans-Christer Holmert.