Jag hade egentligen inte tänkt att kommentera Gotlänningens lördagsledare, men det finns två delar som är värda att lyfta. Dels visar ledarsidans politiska chefredaktör, Eva Bofride som skrivit ledaren, att Centerpartiet, C, och dess försvarare inte inser vilka följder centerns nyliberalapolitik får. I fredags beskrev jag partiet som schizofrent, en diagnos som även syns i Gotlänningens lördagsledare. Men i ledaren står det också saker som gör mig fundersam över hur det borgerliga styret här på Gotland är organiserat.
Efter avregleringen av apoteksmonopolet har det poppat upp apotek som svampar ur jorden i storstadsregionerna, medan utbudet i glesbygden tack vare statsbidrag är oförändrat. Privata skolor har på ett liknande sätt etablerat sig där de kan göra sig en hacka, medan kommunerna står kvar med utbildningskravet där marknaden inte ser någon profit och tvingas lägga ner skolor på landsbygden.
Men i både apoteks- och skolreformen fick de offentliga verksamheterna ha kvar sin kärnverksamhet även om de har utsatts för konkurrens. Arbetsförmedlingen, AF, blir efter kravet från C av med sitt huvuduppdrag, att förmedla arbeten. Ändå ställs det nu krav från C att de AF-kontor som myndigheten nu ser sig tvingade att lägga ner ska hållas öppna. Jag fattar fortfarande inte vad de anställda på kontoren man nu vill rädda ska göra när C lagt ut all verksamhet som genererar besök på privata utförare. Däremot förstår jag att den Socialdemokratiskt ledda regeringen försöker rädda vad som räddas kan av den extremt viktiga arbetsmarknadspolitiken.
Det som också var intressant med Bofrides ledare i lördags var den syn hon har på vilket partis politik som styr på olika politiska nivåer. Jag förstår att hon väljer att spä på villfarelsen att den politik som den S-ledda regeringen för, fullt ut är socialdemokratisk. Alla som är väl bevandrade med det parlamentariska läget i riksdagen vet att S inte har majoritet och därför inte kan driva sin egen politik. Något Januariavtalet, JA, är ett tydligt tecken på. Så när Bofride påstår att S står lika mycket bakom reformeringen av AF har hon fel. Hade S haft egen majoritet hade AF aldrig privatiserats i den extrema utsträckning som nu sker. Nu blev man på grund av ett mycket svårt parlamentariskt läge tvungna att förhandla med andra partier vilket utmynnade i JA.
I Bofrides ledare får vi också en märklig bild av det borgerliga minoritetsstyret på Gotland. Under förra mandatperioden upplevde jag, med något undantag, att det var ett rödgrönt lag som styrde. Oavsett vilken partifärg ordföranden i nämnden hade samarbetade ledamöterna och kom till gemensamma ställningstaganden. Nu är det tydligen tvärtom. När gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, GVN, tar obekväma beslut vill nämligen Gotlänningens politiska chefredaktör skylla på nämndens moderata ledning. Frågan man bör ställa sig är om det stämmer? Har de borgerliga partierna valt att dela upp de politiska områdena mellan sig? Är det moderat politik som gäller i GVN och Socialnämnden? Liberal i hälso- och sjukvårdsnämnden och centerpartistisk i barn- och utbildningsnämnden, tekniska nämnden och miljö- och byggnämnden? Är de andra borgerliga partiernas ledamöter bara röstboskap eller ska de agera som opposition? Jag får fler och fler signaler om ett dysfunktionellt ledarskap, men hoppas naturligtvis för oss gotlänningar att signalerna inte stämmer.
Avslutningsvis vill redaktionen på Gotlands Folkblad passa på att tacka Isabel Enström (MP) för sina år i den gotländska politiken. Jag har upplevt Enström som en tydlig förespråkare för Miljöpartiet och dess politik, men också som en klok och pragmatisk politiker villig att hitta lösningar. Något som tyvärr inte är så vanligt som det borde. Gotlands Folkblad önskar Isabel Enström lycka till med det som framtiden har i sitt sköte.