LEDARE
Allt fler kommuner inför nu tiggeriförbud, men den frihetliga måste stå på sig. Förbud är inte en lösning och fattigdom försvinner inte för att vi vägrar se den.
Efter ett rättsfall där det framkom att enskilda kommuner kan införa lokala ordningsregler och effektivt förbjuda tiggeri har allt fler valt den vägen. Tidigare har det införts ibland annat Katrineholm i Sörmland och Vellinge i Skåne och nu senast Täby i Stockholms län.
Vi känner alla till bakgrunden till den situation som för ungefär tio år sedan åter blev en realitet i Sverige. Efter EU-utvidgningen fick vi fri rörlighet mellan länder som var ojämlika i levnadsstandard på en nivå vi inte haft förut.
Det blev möjligt för fattiga romer från länder som Rumänien att resa till resten av EU för att försöka försörja sig där. Det har förändrat vår gatubild och skapat debatt ända sedan dess.
Personer som tigger på gatorna har blivit en del av vår vardag igen och det har varit en svår sak för många svenskar att acceptera. Frågan har handlat om både gatubild, organiserad brottslighet, nedskräpning och den enorma fattigdom som fortfarande finns i Europa i dag. Efter att staten inte tagit i frågan om ett nationellt tiggeriförbud har det nu alltså i allt högre grad gjorts till en kommunal fråga.
Det är olyckligt att vi genom att lägga över ansvaret på kommuner har krupit undan från att hålla en principiell nationell debatt. För oavsett om många vid det här laget tröttnat på debatten om tiggeriet så kvarstår faktum: vi kan inte lagstifta bort fattigdomen och utsattheten hos Europas romer.
Att tiggeriet inte fanns förr handlar egentligen om att vi inte var medvetna om det på samma sätt förr, eftersom romerna då var instängda i fattigdom innanför slutna gränser. Ignorans är tydligen fortfarande något många föredrar.
Vi måste, om vi vill ingå i ett större sammanhang, våga se den utsatthet som finns i vår omvärld och inte bara stänga öron, ögon och gränser.
Ytterst vilar ansvaret på den rumänska regeringen som konsekvent vägrar att hjälpa sina romska medborgare. Nu gör i stället vårt civilsamhälle en jätteinsats, kyrkor och frivilligorganisationer. Fler som reagerar på situationen skulle kunna fundera över hur de kan bidra till att organisationer som dessa får bättre möjligheter att bedriva sitt arbete.
Det är för den liberale en bättre lösning än att åter gömma undan Europas utsatta från vår känsliga blick så vi kan fortsätta låtsas som att fattigdomen för alltid tillhör vårt förflutna och att vi inte behöver ta vår roll inom EU på allvar.
Ytterst är frågan om dåliga levnadsförhållanden för vissa grupper i vissa länder något som hela EU måste pressa dessa länder om. Att förbjuda symptomet i form av människorna är ingen långsiktig lösning och inte särskilt moralisk.