När jag pluggade i Lund i slutet av 80-talet så fanns det ingen fast Öresundsförbindelse för bilar och tåg. Men vi var tämligen ofta i Köpenhamn ändå. Det gick exempelvis flera olika konkurrerande så kallade flygbåtar från Malmö och vips var man i de centrala delarna av Danmarks huvudstad. Och inte förekom det något krångel där man tvingades köa för att bli kontrollerad, varken på väg ut eller hem. Den nordiska passunionen började gälla redan 1954 och innebar att man kunde passera gränsen utan pass och stanna på andra sidan utan uppehållstillstånd.
Öresundsförbindelsen skulle förbättra förbindelserna och öka integrationen än mer mellan framför allt Köpenhamnsregionen och södra Sverige. Och så har det väl också blivit. Men undan för undan har framväxten av en sammanhållen Öresundsregion hämmats av en utveckling där den över 60 år gamla passunionen slås ur spel och gränspassagen blir mer och mer problematisk. Det är ett stort problem framförallt för dem som nästan dagligen passerar den gräns som egentligen skulle tappa i betydelse.
Vad är det som har hänt? Det började med flyktingskrisen 2015. Sverige ansåg sig kunna stoltsera med en betydligt generösare asylpolitik än resten av Europa, i skydd bakom alla de gränshinder som rests för att hindra hugade asylsökande att ta sig hit och få sin sak prövad. Men 2015 forcerade en strid flyktingström alla dessa hinder, under stora risker för den egna säkerheten, och väldigt många var beredda att passera många länder där de kunde och borde sökt asyl, för att ta sig till de länder där villkoren för asylsökande ansågs bäst. Vilket väldigt ofta var Sverige eller Tyskland.
I november 2015 införde Sverige gränskontroller mot resenärer som kom från Danmark, för att hantera den flyktingström som vi själva skapat förutsättningarna för. Dessa "tillfälliga" gränskontroller pågår fortfarande, fyra år senare. För nordbor räcker det med ett nationellt ID-kort, andra behöver pass. Som nationellt ID-kort räknas exempelvis inte ID-kort från banker, där nationalitet inte framgår. Tågen från Danmark får stå stilla på Hyllie station medan resenärerna kontrolleras. Även färjeresenärer och bilresenärer på bron kontrolleras.
Denna olägenhet ser nu ut att dubbleras, då den danska regeringen meddelat att man avser införa gränskontroller mot Sverige. Men det är inte för att få kontroll på någon flyktingström, utan på grund av hotet från svensk organiserad brottslighet, som sammankopplas både med sprängningar och mord i Köpenhamn i år.
På den svenska sidan ligger S-styrda Malmö, som i veckan meddelade att det saknas 392 miljoner kronor i nästa års budget. Detta trots att Malmö nästa år beräknas få nästan sex miljarder kronor i kommunalekonomisk skatteutjämning.
I en skriftlig kommentar till Danmarks gränskontroller mot Sverige försökte inrikesminister Mikael Damberg (S) hålla god min:
”Vi välkomnar att Danmark vidtar åtgärder för att bekämpa kriminalitet i Öresundsregionen. Efter att vi införde inre gränskontroll mot Danmark såg vi bland annat hur bostadsinbrotten gick ner i södra Sverige. Jag har respekt för att danska regeringen förstärker gränskontrollen i syfte att hålla kriminella kort."
I själva verket är gränskontrollerna i båda riktningarna ett gravt underkännande av Sveriges migrations- och integrationspolitik. Det gäller även Malmös usla ekonomi. Och när Danmark anser sig behöva gränskontroller på grund av svensk organiserad brottslighet, så är ju inte det en fjäder i hatten för svensk kriminalpolitik heller.
Svenska politiker och opinionsbildare älskar att klanka ner på Danmark, för att sedan framhålla Sverige som ett moraliskt föredöme. Nyfiken ödmjukhet vore en bättre attityd.