Maggan och Contie, två lagottohundar, är på väg ut till sina jaktmarker i ett gotländskt änge, fyllt av tusenåriga hasselbuskar. Carina Ahlqvist och Claes Berglund följer hundarna och alla har ett mål i sikte – att hitta tryffeln som ligger gömd i marken.
Glada, lekfulla och arbetsvilliga skuttar de två hundarna runt tills de kommer till änget. Då börjar allvaret och nosen är i backen hela tiden medan tassarna gräver intensivt. Till synes lite ostrukturerat men sällan utan framgång.
Ibland är det svårt för Carina att hänga med. Hundarna äter gärna upp tryffeln om de får chansen. Den svarta klumpen som ligger en bit ner i jorden byts snabbt ut mot en billig hundgodis. Belöning är viktig men kilopriset för tryffel är hisnande.
– Vi brukar prata om priset i gram, säger Claes.
Hunden är en förutsättning för att hitta svampen och att ta upp den lagom mogen. Då avger den en doft som hunden känner. Utan hundar skulle det bli svårt, näst intill omöjligt att pricka rätt i tiden.
– Det gör att vi bara hittar svampar som är klara att skörda.
Carina visar hur svamparna ser ut i olika stadier. Vita inuti är omogna och brunt innandöme tyder på övermognad. Är de lite mörkare beigefärgade med insprängda ljusare mycel – då är de perfekta.
Änget vid Risungs gård var ett av de första på Gotland där man hittade vildtryffel. Det var några fransmän med sina hundar som gjorde tryffelfyndpå flera ställen. Då hade tankarna på tryffelodling redan väckts och både Carina och Claes familjer hade redan planterat tryffelimpregnerade ekar vid sina gårdar.
– Hade vi vetat att änget var fullt av vildtryffel kanske vi inte hade gjort det, säger Claes.
Ekplantorna har inte heller gett några större mängder tryffel, om ens någon alls.
– Jag har inte hittat en enda under mina ekar, säger Carina.
Claes har haft lite bättre tur med någon enstaka tryffel i sin odling.
Att de satsade på ekplanteringen var en kul grej. En kompis hade varit till Frankrike och kom hem med en burk tryffel.
– Det här ska vi satsa på, sa hon.
Tryffel lever i symbios med ek och hassel. Kalkrik mark och milda höstar är en förutsättning samt lagom mycket regn. I fjol var det dåligt med tryffel.
I år har det gått bättre. Dagens fynd får sig en omgång med rotborsten när Carina skrubbar tryfflarna rena från jord tills de är blänkande svarta. Varje svamp granskas noga och de som inte håller måttet när det gäller angrepp från maskar, gråsuggor och annan ohyra, strös ut igen på marken när säsongen är över.
– Vi kan inte göra det förrän vi plockat klart. Då skulle hundarna äta upp svamparna.
– Fransmännen sparar till och med tvättvattnet.
Svampmycel som gått genom djurmagar sätter igång spridningsprocessen bäst.
Tryffel anses som en delikatess och efterfrågan är större än tillgången. Den används som krydda och smaken är svår att beskriva. Inte söt och inte syrlig, mer som en nykokt rödbeta. Lite mystiskt.
– Nötig kanske, säger Claes.
– Någon sa att den luktade som komule, säger Carina.
Tryffel brukar kallas det svarta guldet och lyder under liknande regler som när man vill vaska fram metaller ur marken.
– Tryffeln är markägarens. Det är inte tillåtet att gå på någon annans mark utan tillstånd och gräva upp svampen, säger Claes.
Både Claes och Carina har egna marker samt arrenderar för att kunna skörda läckerheterna tillsammans med sina hundar.
– Det är med förväntan man går ut och letar. Lite guldgrävarkänsla är det. Ibland hittar man, ibland inte, säger hon och beskriver en rofylld stund med hunden.
