Ledare Gotlands Folkblad Miljöpartisten Amanda Lind fick stor uppmärksamhet som nyutnämnd kulturminister för några veckor sedan.

Uppmärksamheten var av olika slag. Till de enkla, ja simpla, hörde åsikter om hennes hår och frisyr.

Till de mer tyngre, om de kan kallas så, var de som rörde hennes kunskap och kompetens på sitt huvudområde, kulturen.

Några av, de ofta i Stockholm baserade, kulturskribenterna med tillgång till tidningars sidor och sajter för att avge sina snabba kommentarer, dömde ut henne som okänd, okunnig och lättviktig.

Det kanske stämde utifrån dessa skribenters geografiska och sociala horisont. För när det kom fram mer fakta i fallet visade det sig att Amanda Lind hade en hel del kunskap och kompetens rörande kulturområdet.

Men den var inte från Stockholms kulturliv utan från regional och lokal politisk verksamhet i Härnösand och Västernorrland.

Amanda Linds make är förövrigt kulturutövare, eller kulturarbetare. Om det nu ska behövas tas upp i det här sammanhanget.

Om man lyfter resonemanget från Linds fall till mer generellt när det gäller ministrar frågas det ibland om vilka kunskaper som de har om sitt (nya) verksamhetsområde. Det är dock ett felaktigt synsätt.

För nästan alla ministrar är politiker. Enstaka gånger är de ämbetsmän, exempelvis jurister, främst gällande borgerliga regeringar.

Någon gång kan en person med annan bakgrund än politiker bli minister. Den har då trots allt en viss partisympati eller partikoppling, om än vag ibland.

Som politiker ska de kunna ta sig an vilket område som helst. De kan därmed ha varierande sakkunskap gällande det område de tilldelas, som de får skaffa sig mer av.

En minister ska genomföra sitt partis, eller sin regerings, politik på sitt (nya) ansvarsområde. Och ministern ska vara så bra som möjligt på att leda en verksamhet så att denna politik genomförs.

Till sin hjälp har politikern, tillika ministern, en stab av tjänstemän. Några av dem är chefer och bra på att leda en organisation. Och några har detalj- och sakkunskaper.

Det är alltså inte nödvändigt att en politiker har så stor kunskap på sitt område, även om det kan underlätta om så är fallet.

Ibland kan det vara bra om en minister har kunskap om, och yrkeserfarenhet på, sitt område. Två exempel, som visserligen är från den borgerliga regeringen som satt fram till 2014, är lantbrukaren Eskil Erlandsson (C) som var landsbygdsminister och officeren Karin Enström (M) som var försvarsminister. Men de två är undantag snarare än regel.

Ingen kräver att statsministern ska kunna allt om exempelvis kultur, försvar, polis, lantbruk, skatter och mängd annat. Ändå har denne det övergripande ansvaret för alla ministrars sakområden.

Många som blir statsminister, alltså ledare för alla ministrar i regeringen, har aldrig ens varit minister tidigare.

Så var det exempelvis för Thorbjörn Fälldin (C) 1976, Carl Bildt (M) 1991, Fredrik Reinfeldt (M) 2006 och Stefan Löfven (S) 2014.

Om de var sämre i ämbetet för den skull är oklart. Tre av de fyra lyckades bli statsminister igen den följande mandatperioden.

I Fälldins fall med ett års uppehåll då Ola Ullsten (L) var statsminister.

Ullsten är den enda borgerliga statsministern sedan 1930 som tidigare varit minister. Han lyckades ändå inte bli omvald.