Ledare Gotlands Folkblad Med undantag för toppen 1968 då Socialdemokraterna, S, fick 50,1 procent av rösterna, och dippen 1991, 37,6 procent, har S varit över 40 procent i alla val fram till 1998 då man fick 36,4 procent. Visserligen var man nära 2002 med 39,8 procent, men sen dess har det gått utför i det stora hela. Valresultatet nu 2018 var det sämsta på över 100 år.

Jag är ju av den hävden att socialdemokratisk politik är den enda som i grund och botten leder till minskade klyftor och därmed kan leda landet ur krisen. Jag tror att de flesta som sympatiserat med S har samma tankar, om än inte lika ingrodda. Det är S politik som gjorde att vi gick från ett av Europas fattigaste länder till ett av de mest utvecklade och jämställda. Den socialdemokratiska politiken som bygger på en blandning av kommunism och kapitalism har varit framgångsrik.

Men det som en gång har rivits ner är alltid svårt att bygga upp. Såväl samhällsstrukturer som förtroende. Det senaste valet där S fick över 45 procent av rösterna var 1994, efter att den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt (M), misslyckats kapitalt med den ekonomiska politiken. Vi som är lite äldre kommer ihåg att Riksbanken höjde räntan till otroliga 500 procent.

Men valsegern gav inte bara S regeringsmakten, utan även ett ansvar att sanera statens ekonomi. Ett ansvar som också Centerpartiet tog genom det besparingspaket de två partierna kom överens om. Göran Perssons bevingade ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” är just från denna tid av sanering.

Samhället visar än i dag upp ärr efter de besparingar som regeringarna tvingades till under 1990-talskrisen. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen var 90 procent av lön, men sänktes och är ännu kvar på en lägre nivå. Vi fick 1991 två extra semesterdagar vilka försvann under krisen. De neddragningar som drabbade skola, vård och omsorg innebar rationaliseringar vi än i dag dras med. Även värnskatten är en kvarleva från denna tid. Hur vinner man tillbaka väljarnas förtroende när de försämringarna som gjorts inte återställs?

I valet 1998 blev de ansvarstagande partierna hårt drabbade. S tappade 8,9 procentenheter vilket är nästan 20 procent av väljarstödet jämfört med 1994. För C är siffrorna minus 2,6 procentenheter vilket var nästan 34 procent av väljarunderlaget.

Att ta ansvar i svensk politik har historiskt inte lönat sig. Speciellt inte om man sen misslyckas med att återställa när besparingarna är genomförda och ekonomin går bra.

Hur ska då Socialdemokraterna kunna möta väljarna utifrån Januariavtalet där flera punkter går tvärt emot socialdemokratisk politik? Att hänvisa till ansvarstagande verkar ju inte hålla. Jag tror att det nu är viktigare än någonsin att hitta lokala frågor att driva ute i varje socken. De ortsföreningar som finns, men som blivit färre och med större geografiska upptagningsområden, måste mobiliseras. Då kan det engagemang som medlemmarna visade under valrörelsen tas om hand även mellan valen. Det krävs ett hårt arbete med att hitta frågor som engagerar och personer som kan driva dem, men S måste hitta sina gräsrötter. Om man gör det kan fokus hamna på partiets politik vilket krävs för att Socialdemokraterna som parti ska komma ur regeringsbildandet med vind i seglen. Men det är absolut inte omöjligt.